Snart firar vi ett år isär. Jo, det är något att fira.

 

Vad tiden har gått fort så här i efterhand..

Det har varit stunder då jag trott att det som hände varit det värsta som skulle

kunna hända mig.

Att jag aldrig skulla kunna ta mig ur den avgrund du satte mig i.

Det har varit stunder som jag önskat att vi aldrig hade träffats där på bakgården.

 

Varför bestämde mitt hjärta att något som redan var dödfött

I tron om att han var "The One" ?

Att vi var starka nog att ta oss igenom allt skit?

Att jag inte förtjänade bättre?

Jag vet inte.

 

Jag funderar på vad jag såg i honom..

När alla andra såg problem såg jag en utväg.

Det var ingen utväg. Det var en genväg rakt ner i the gutter.

När problemen började staplas upp runt oss så kunde vi inte ens lita på varandra.

Och ska vi vara helt ärliga..

Försökte vi verkligen så mycket som vi påstår att vi gjorde?

Jag är tveksam.

 

Jag är förbi ilskan.. Jag kan inte påstå att jag önskar dig ett bra liv.

Drägligt räcker gott och väl åt dig.

Men jag är inte arg. Jag är inte ledsen. Jag saknar dig inte.

Jag saknar inte oss.

Jag saknar inte en sekund av tiden vi hade ihop.

 

Jag ser idag är att vi aldrig var ämnade att vara.

Vi var dödfödda från första gången vi såg på varandra.

 

Happy 1 year anniversary.